Diskussioner och tankar om andlighet har varit med mig. Men det praktiska har med dagarna flutit iväg. Meditation och andliga principer. Koncept jag minns som fina ting. Men som blivit så dammiga på hyllan att jag glömt hur de skiner som polerade och välbehållna. Men så ibland dyker en tanke upp, en känsla som väcker det gamla intresset för det som inte går att förklara.

Vem är jag?

Vad är min mening?

Hur gör jag för att leva i kärleken utan att bli omkullbrottad av mitt ego, min historia och mina förhoppningar om framtiden?

Mina tankar har snurrat mycket runt den där filuren Gud. Jag vill gärna få till en typ av relation med den här Gudstypen. Alla är ju väldigt enade om att Gud, om nu Gud finns är väldigt bra att ha på sin sida.  Jag tror att om vi nu ska krångla till det och kalla det jag söker för gud. Så då tror jag att Gud är allt.. Och då menar jag verkligen allt. Så då blir det knepigt att försöka skapa en kontakt med mig själv. Gud, Alltså jag. Oj va härligt högtravande de lät!  hm..

Men om jag nu ser Gud som allt vilket är mitt sanna jag och det jag upplever som mitt vardagliga jag som en förminskning. Typ som att titta genom en toarulle istället för att använda hela synfältet….  Jag ska alltså inte skaffa en relation till en utomstående gud utan till mitt högre jag?  Mitt högre jag som inte tittar genom toarullen. Jag de låter ju smart att vara tjenis med någon som ser hela värden när jag bara ser en bråkdel av sanningen.

Gud asså..  Ordet i sig måste vare de mest kantstötta ordet av dem alla. Ivf när jag börja tolka begreppet som ovan…

Men behöver det vara så ofattbart och idiotförklarande att tro på en högre kraft?

Universum tenderar till att upprepa sig likt fraktaler. Så då tänker jag mig mina celler i min kropp. De förökar sig och lever en stund, sen dör dom. Dom lever i mig som en mindre del av mig. Kanske är jag precis som mina celler en levande organism i något större? Och då borde ju enligt mina beräkningar den större skapelsen jag befinner mig i bli Gud, Gud är alltså universum. Och jag är en del av universum. Så …   skönt att få den där Gudsfrågan ur vägen. Då ska jag bara skicka in detta blogginlägg till Aftonbladet för publikation så alla kan ta del av lösningen. Inga mer religioner, inga dogmer. Du är lika mycket del i universum som jag så varför ska vi vara osams? Just ja, Nu glömde jag alla toarullar…

Jodå jag sitter nog här med en toarulle även fast jag gärna tror annat. Om inte annat vill jag gärna tro att jag har en något större toarulle än dig. Men då kanske de viktigaste inte är att ha en stor toarulle utan det handlar om att inse sin vys begränsning. För om jag inser det och kontaktar mitt högre jag istället för vägledning så borde mitt resultat bli bättre.

Att lämna över sitt liv i händerna på sitt högra jag. Ok låter kanonfint o snuttigt. Men hur gör man då? i riktiga livet?

Bästa hittills jag hört är att när mitt ego skriker i mig… Ja du vet när du bara ville slöa i soffan och din sambo påminner dig om att diska. Istället för att bara låta den trotsiga tonåringen i ditt huvud få gorma på om sina rättigheter och krav. Ställ dig ovetande inför situationen. Du vet inte vad som kommer hända och hur du kommer känna när du står där och diskar. Du vet faktiskt ingenting o vad som komma skall på något plan.Gå och diska och upptäck livet! Du bestämmer inte om resultatet hur mycket du än vill. Lämna över och vinn frihet från krossade förväntningars smärta.

Varje vinst jag nu gör mot den skrikiga tonåringen i mitt huvud är verkligen ett jättesteg mot att skapa en kontakt till  mitt högre jag tror jag.  Ca 30 dagar ska nya ideer och teorier brukas för att de ska fastna något sånär. Gamla banor i mitt huvud ska byggas om så därför tar det tid att snickra ihop en kommunikationsbana med mitt högre jag.

Att komma ihåg att tänka på ett nytt sätt i en månad..svårt. Så därför tror jag starkt på att göra denna förvandling med andra människor. Dela erfarenheter med varandra. påminn varandra.

Om det funkar för dig? ingen aning. Men min dag har varit i samarbete med mitt högre jag och min dag har varit extra extra fin.

God bless!

Cells_by_steelcat

Jag har slutat fundera så fasligt mycke och blivit mer praktiskt. Följ mig gärna på min nya blogg där jag försöker finna mening genom att flytta ut på landet och odla min egen mat osv.. självförsörjande är målet

http://grogrund.wordpress.com

Denna blogg får ligga eftersom jag tycker det finns mycke andligt och matnyttigt här för de som söker.  God bless!

För det jag vill få ur mig och se på handlar om vad jag sagt och vad jag nu känner. Det stämmer inte riktigt.

Jag har flyttat. Ut på landet. Jag känner mig utlämnad. Rädd för att misslyckas, att inte trivas. Jag är helt enkelt rädd för att jag inte vill ha min dröm.

Det är lätt att se hur bekväm jag blivit av att ha fått allt serverat på silverfat inne istäderna. I hyreshusen. Värme är inte en självklarhet längre. Jag känner mig som en bortskämt stadsbo som är för vek för att orka med kyla och slit. 

Men det är inte hela sanningen heller. För det är verkligen vackert här. Och det är något speciellt med att plocka in sin egen ved, att ordna med värme i alla rum, täta, sopa, fixa. Dessutom har det bara gått några dagar. Det är väldigt tydligt att det känns bättre och bättre. Första natten var väldigt svår. Medans natten som var sov jag sött. Det finns verkligen en rädsla för att dom praktiska hindrena ska göra det svårare för mig att behålla mitt humör. För jag känner irritation av att vakna i ett rum med 12 grader och att vara tvungen att ta mig upp och starta kaminen. Jag är rädd att mitt känsloliv ska bli ohanterligt och att jag ska behandla mina kära dåligt.

 Fan vad jag inte vill det!

 Back to basic.. jag vet..  Jag vet för att det fungerar…

 Lämna över. Meditera. Ge istället för att få. Le tills leendet fastnar. Behåll ögonkontakt. Var rak om det jag känner. Fokusera på min nästa. Dramatisera inte känslor utan observera dom istället. Fokusera på allt bra. Lev i nuet.

Dessutom har jag och min sambo förlovat oss! Hon är verkligen så mycket mer än vad jag någonsin kunnat drömma om. Vacker, rolig  och intelligent. Det finns absolut ingen anledning till att fega ur. Vi är förlovade. På de vis som passar oss. För evigt så länge våra fingrar finns kvar här på jorden är jag bunden till denna kvinna… Och det är väl det en förlovning ska vara? Att jag lovar mig till någon för att jag tror så pass starkt på oss.

Tänk vad praktiska saker får mig att glömma. Är det uträknat eller har det bara blivit så olyckligt? Hur det är med den saken så är det fortfarande ett faktum att när jag har tokttjokt i kalendern försvinner min vi känsla med planeten, universum och dess invånare. Det är verkligen min största personliga utmaning att hitta förhållningssätt och lösningar på detta besvär. Meditation är ett sätt att bli påmind om mitt sanna jag. Att träffa och lyssna på människor jag kan relatera till. Gå på möte kallas det väl. Det är en lyx jag har tillgång till som jag sällan använder. Dessa lösningar är förebyggande. Men så finns det ett sätt till som appliceras mer automatiskt… När jag lever för mycket i huvudet blir jag lätt tvär och grinig i trängda situationer. Jag ser mig själv lägga av en snäsig kommentar till nån jag älskar. Jag vaknar. Grips av skam och när väl alla förlåt är levererade och jag är villig att sätta mitt ego åt sidan strömmar kärleken tillbaka in i mitt liv. 

Ett lite klipp piggade upp.

Charles Eisenstein on the Power of Complementary Currencies

Funnet på www.realitysandwich.com. Charles la en fin vinkel på allt mörkt och kaotiskt runt oss. Vi lever i vårat gamla sätt, De själviska tills vi inte orkar mer. Tills våran gamla sätt att leva kollapsar. Bara då är vi redo för ett nytt sätt. Vägen fram till kollapsen är svart, förvirrande och accelererande. Och det är det som så tydligt syns runt om. Kanske är det tom så att jag borde hejja på världens galenskap för att vi ska förkorta lidandet. Inte var jag beredd att lägga ner mitt själviska sätt förens det kostade mer än det smakade.  Jag hörde folk som förespråkade osjälviskhet när jag levde min gamla historia. Men jag förstod inte. Orden hade ingen betydelse i mitt vokabulär. Men när jag stod där helt slagen av mitt gamla sätt och en hand sträcktes ut så tog jag den.

Så att vara den som sträcker ut handen när människor står slagna är mitt kall. Inte att försöka övertala Slipsmannen i sin bmw att han borde åka kommunalt. För det kommer inte att fungerar eftersom vi alla skulle välja att sitta skönt istället för hårt om det var den enda skillnaden på valalternativen.

Nu ska jag gå och sätta mig på min hårda stol…  Mina fantastiska vänner väntar på mig där. Nästan så man glömmer bort den hårda stolsdynan..  

Love_exists by xX_JouJou_Xx @ deviantart.com

Självcentrering är för mig att befinna mig i ett perspektivlöst stadie. Den enda realiteten jag ser ur är perspektivet jag. Inga andra perspektiv av att jag är en del av någon konstellation, varken fysisk eller mer djup gör sig påmind. Visst kan jag mentalt förstå att mitt snäva perspektiv inte är sant. Men det når inte fram till att bli en känsla. Utan känslan kommer jag aldrig ur självcentreringen. Att vara självcentrerad skapar för mig en rädsla. Eftersom jag har fokus på bara mig blir alla andra ”dom”. Mina motståndare helt enkelt i jakten på lycka. Eftersom jag nu inte bara vågar släppa lös och vara trygg med andra börjar jag smida planer i mitt huvud. ”Kan jag verkligen säga så? Undrar vad hon tror om mig nu? Ska jag stå eller sitta?” Jag tappar mark, jag hinner inte med i samtalen eftersom jag har fullt upp med mina planer… paniken ökar.. ”Men gud.. Det märks säkert att jag är osäker!, ååå vad tafatt jag beter mig!, Svetten bara rinner om mig!” I takt med att mitt fokus mer och mer ligger på mig och mina planer blir jag mindre och mindre närvarande i mina samspel med andra… Och jag märker det. Tillslut är rundgången så snabb och stark att jag står inför ett val… Ja faktiskt ett val. Att jag har ett val här är verkligen något jag var helt ovetandes om förut.  Jag kan välja att avvika fysiskt från situationen.. ELLER erkänna att mitt huvud bråkar med mig. Det behöver inte vara mycket för att bryta rundgången. -Oj vad nervös jag känner mig. Brukar räcka för att bryta rundgången i mitt huvud, Vi är alla människor så nästan alla ler och förstår. Men de första gångerna jag stod i detta läge och skulle våga visa mig ”svag” var det otroligt svårt. Men för varje gång jag vågar att öppna mig och vara ärlig om vad jag känner så programmerar jag om mig, Lite i taget lär jag mig att jag inte behöver vara rädd och att det verkligen är till min fördel att våga vara ”svag”.

Anledningen till att det fungerar?

Möjligen för att jag avslöjar min hemlighet om att jag inte är perfekt. När jag bjuder in någon annan försvinner rädslan, jag har ingen hemlighet att upprätthålla längre.

Självklart är det ultimata att vara helt på det klara med att jag inte behöver vara rädd. Att livet är mer än att försöka vara perfekt och att jag måste lyckas med den omöjliga bedriften. Att det är ok att vara stirrig på blicken och skakig på handen. Men för mig är dessa insikter många gånger bara meningar i mitt huvud. Dom är inte nere i känslan. Då är det fint att ha lärt mig att bryta rundgången med ärlighet.

Men det finns folk som har lärt sig. Det vet jag. Dom verkar ha en konstant och mycket djupare trygghet. Jag är en av dom ibland. När jag på daglig basis ger mig ett djupare perspektiv. I meditation kan jag gå inåt i mig och finna något annat än våran platta värld gjord av molekyler. Med hjälp av det jag finner där kan jag ställa våran värld i ett nytt ljus. Jag behöver inte vara rädd här på våran jord eftersom det verkar finnas något mer… något ljust.. starkt och oförstörbart..  Jag vet inte om det är inbillning eller inte. Men känslan av att jag inte behöver ta våran värld på så blodigt allvar gör mig tryggare här. och det perspektivet tänker jag dra nytta av.

Så kombinationen av meditation och ärlighet är mitt vassaste försvar mot min självcentrering.

God bless!

Meditation shrine by: GENZOMAN @ deviantart.com

Ett citat som passerade förbi mig idag lät så här. You are born a original. Don’t die as a copy. När jag läste citatet sjöng det till i min själ. -Ja precis så lever jag! tänkte jag. Att våga göra och leva på det sättet jag tror på. Då dök ju självklart frågan upp.. Vad tror jag på då? Jag tror på kärlek, jag tror gemenskap. Jag tror på att vara till nytta för andra. Att vi inte är så frånskilda som vi verkar vara vid första ögonkastet, Jag tror på det enkla livet, Jag tror att universum är lika stort inom mig som det är utanför mig,Jag tror Gud är ett ord vi använder för att beskriva det obeskrivbara och religion är resultaten av de starkaste försök att få grepp om det ogreppbara.

Jag använder mig gärna av kyrkor, moskeer och liknande religiösa sammlingsplatser.Men lika väl fungerar det för denna fisk att komma i kontakt med vattnet hemma i vardagsrummet, sakta prominerandes genom stan eller med fötterna i ån en fin sommarkväll. Sätt ett ”måste” på min tro och sekunden senare ligger den i sopptunnan. Guds budskap kan inte vara något annat än kärlek och positivitet! Och skulle det vara något annat så vill jag inte jag ha etiketten ”gudstroende” längre. Jag tror på kärleken vare sig det är Gud eller inte. För kärleken och att leva i en positiv livsstil ger mig det jag törstar så efter… Frihet. Mod. Samhörighet och en känsla av mening.

Precis vad Alkohol en gång i tiden gav mig. Fast bara på helgerna under endast vissa omständigheter. Dom där få gångerna det blev lagom mängd, När jag inte sa eller gjorde något tokigt till någon och när det inte gick åt mer pengar än planerat. Dom gångerna gav mig alkohol lika mycket som andligheten gör nu i mitt liv. Så jag driver runt och är lite små lullig på andlighet dagarna i ända skulle man kunna säga Kanske var det de dom menade, Dom jag skrattade i självförvar åt på fyllan som inte drack och påstod sig bli ”höga på livet”.

Så det finns kanske en koppling till varför det är spritbutiker och kyrkor som är mest förekommande i dom tunga ghetto’na i usa. Jag tror vi alla medvetet eller omedvetet söker frihet, Mod, Samhörighet och en känsla av mening. Sen att det är lätt att komma på villovägar är kanske inte en helt annan historia… Men en lång och komplicerad en som vi kan stöpa i funderartunnan någon annan dag.

We are planets by Mahovaolga

Orginalbilden

En omgång till med färg ska på efter sommaren och möjligen lite mer meck med ögat. Men annars är den klar och jag tycker väldigt mycket om den. Färgerna i molnen är helt fantastiska..

Jag saknar att blogga lite… Men å andra sidan så är mitt liv så rikt just nu att jag varken har tid eller lust att skriva så mycket.  Därför blir det som det blir.. Men det är ju alldeles fantastiskt bra!  Jag har hittat hem i mig. Jag är framme.   Just här och just nu är allt så bra som det går att ha det. Det finns så mycket att skriva om det men endå inte. Att föra ord är verkligen en vag kommunikationstyp. Beröring och blickar förmedlar känslor så mycket mer effektift. För det är väl det jag försöker göra här på bloggen. Att förmedla en känsla inom mig till dig i förhoppning om att du ska få känna samma. Att dela mina upplevelser. Så om du vill känna det jag känner. gör så här….

 Om du har någon hjärtevän,riktigt bra kompis eller husdjur. Se denne i ögonen. Länge…  Lee. Smek dennes kind och tänk över hur otroligt det är att just ni står där nu. Hur många insidenter genom tiderna som har fört er samman. Hur lite eran chans att få existera samtidigt är. Men endå står ni där och ser varandra och känner varandra. Känn efter pirrande känslor, i bröskorgen, i armarna, längs ryggraden. Återgå till att observera ögonen, djupet i ögonen. Var där, dela nuet. Var bara där, ni två tillsammans. 

Så känner jag just nu. Väldigt mycket. Kärlekens kraft är helande på så många plan. Det finns inga problem i min värld längre.  

 Jag har hittat hem

Jag öppnar dörren till min lägenhet och möts av min kärlekstörstande katt.

Musik… I dessa dagar är musik mer än musik. Mitt hjärta är öppet. Basvibrationerna går rätt in. Dubstep har fått mig att älska musik igen.

Idag är livet värt mycket. Idag är livet lätt. Idag  bubblar det i mitt hjärta.