Min andliga kungakrona åker av.

Så ennu en dag med mig och mitt ego på jobbet. Faktiskt har jag de senaste veckorna sett på mig själv som fullt fungerande i alla relationer jag har. Jag tänker till, jag ber om lov och jag får till det med de flesta i mitt liv. Men idag kliver jag in på jobbet och är morgon yr. Ingen meditation, Inga positiva riktningar på dagen, ingen frukost. Borsta tänder och upp på cykeln helt enkelt. Så det dröjer några minuter innan en kolega ifrågasätter en mindre uppgift jag utfört dagen där på. Dessutom har denna kolega precis fått ett större ansvar över våran arbetsplats. Så där står hon och talar om att jag är dålig i mina ögon. Så jag försvarar mig genom att högmodigt sätta mig på tvären. Myndigt säger jag -Jag förstår vad du säger men jag håller inte med…  -Men så ska vi inte göra. Svarar hon och tittar lite förvånat på mig. Hon ber mig förklara vad jag menar. Men jag kan inte för det är solklart att hon har rätt. Men mitt ego står på sig och jag slänger ur mig någon ologisk förklaring som inte har någon verklighetsförankring. Vi lägger ner vårat samtal men det tar inte slut för de. Det är som en svart tjock dimma över hela min arbetsplats. Jag märker mig själv bli tyst och nästan omedvetet vänder min blick ifrån hennes håll. Ögonkontakt i detta läge skulle skapa känslomessig panik känns det som. Nu börjar det i mitt huvud. Lavinen av bortförklaringar och ursäkter. ”Fan va hon är okunnig när det gäller mänskliga relationer” ”Kan man inte ens få fem minuter innan man får höra alla fel man gjort?” Så det snurrar på och genererar enormt mycket negativ energi. Som en ångkokare som tryckets höjs i. Så någon timme senare ifrågasätter hon det jag håller på med.

-Magnus är du klar snart? Behöver du hjälp?

PANG! Min ångkokare exploderar. Jag vet knappt var jag säger och det jag hör, mina ursäkter jag smidigt på som inte blivit riktigt intrimmade än väller ut. Väl ute hör jag hur larvigt det låter. Så efter mitt pajkastande så har trycket lättat. Hon ber mig att vi ska prata om det. Vi gör det. Vi får ögonkontakt. Hon är en människa märker jag… Hon vill inget ont märker jag. Hon säger att hon mår dåligt också när det blir så här. Vi möts. Det känns som vi inte längre ser varandra som kolegor utan som människor. Situationen är avväpnad och jag vågar vara ärlig. Så min andliga kungakrona åker av. Än en gång är jag tillbaka bland oss. Det är skönt att varken vara mer eller mindre. Min puls är normal och mina axlar är avspända. Tack för mina medmänniskor och tack för insikten om att vara lika och normal är något att sträva efter.

Emotions by Tamilia @ deviantart.com

Echart Tolle fick följa med till jobbet idag.

Echart Tolle fick följa med till jobbet idag. Vi samarbetade väl. Jag producerade kretskort medans han berättade om livet, Mitt sanna jag, Mitt ego och hur det påverkar mitt liv. Han är den första som gett mig ett konkret sätt att förstå att mitt sanna jag utan alla illusioner om vem jag är faktiskt existerar. Ungefär så här enkelt… Rösterna du hör i ditt huvud som du vanligtvis identifierar dig med. Dina tankar. Vem är det som hör dessa röster i ditt huvud? Helt plötsligt fick allt en till dimension! Han är en sann mästare på att hitta rätt ord för att jag ska hitta nya vägar. Jag har lyssnat mig i genom ungefär halva ”A New Earth” och för första gången på länge upplevde jag ”Aha! känslan”. Jag ser verkligen fram i mot att fortsätta i morgon… Så många gånger jag påbörjat denna ljudbok för att nästa direkt stänga av eftersom jag tröttnat på hans röst. Men den är unik på något vis. Från att jag upplever den monoton till att den är behaglig tar ett tag. men det händer när jag ger Echart… eller snarare mig lite tid.

Second_Dimension by celsojunior @ deviantart.com

 

Jag ska leva i kärleken vad det än kostar.

In kliver vi på Indiska. Jag något missnöjd eftersom affären med ”riktiga” rökelser hade stängt..

-Jaha..  Köpa svensson rökelser…

-Är det nån skillnad egentligen?

-Inte om allt nu endå är en illusion.. Det är väl enu en etikett som jag klistrat på något. Att jag ska köpa rökelser för det är andligt. Och riktiga måste det vara också… Men om nu allt endå är en illusion… Vad är då äkta? Vad är på riktigt?

Avslappnat tar min vän till ord utan någon större ansträngning och säger…

-Kärleken och medvetandet är äkta.

Den jäveln! Han hade listat ut hela skiten! 

Inte för att jag riktigt förstod storheten i det då. Men det växte över kvällen och i morse gjorde jag om hans ord till en praktisk handlingsplan. ”Jag ska leva i kärleken vad det än kostar” Jag har faktiskt praktiserar detta förut. Men jag fick känslan på det idag. Jag skrattade, log och gav hela dagen idag och det pirrar i mig. som att jag är nykär. Fantrastiskt! Jag är kär i oss! Det är faktiskt så enkelt. Jag har bara en tanke åt gången och jag kan om jag ramlar in på rädslospåret direkt byta riktning in på kärleksspåret. För jag kommer aldrig bli så ren i mina tankar så att jag automatiskt väljer kärlek. Men jag har möjligheten att ändra mig.

Vilken härlig dag det varit… Jag sådde ett frö av kärlek när jag vaknade, vattnade med osjälviskhet och står nu i en sprudlande skog av kärlek!

I Love Earth by: ~Choc-Alchemist @ deviantart

Dagen då kvantfysiken dog.

Nassim Haramein är en härlig prick! En man som valt att hänge sig åt att lösa livets mysterier.Han förändrade min världsbild för bara några dagar sedan och jag har inte riktigt hämtat mig än käns det som. Jag är i ett stadie av att stå med famnen full av pusselbitar samtidigt som jag försöker försiktigt lägga ner dem i mitt blivande pussel utan att tappa allt. Han har en teori om att världen varken har ett minimum eller maximum. Tänk att man zoomar in på en atom. Vidare till en partikel och från det läget kan man zoomar vidare och lika så från nästa läge. Det tar aldrig slut. Inte år något håll. En bild av universum som en fraktal som reproduserar sig om och om igen. Tänk! det måste ju betyda att jag faktiskt på fullaste allvar kan gå runt med ett universum i min fingernagel. Det tar inte slut där heller utan han bara matar på med en väl förklarad modell hur allt hänger i hop. om våran sanna historia, Om 2012 och vad riktigt forskning säger är på gång.

Han fick mig faktiskt att se över min blinda tro på kvantfysiken. Mett argument som ”Ett isolerat fysiskt system är ohållbart eftersom universums enegier går hand i hand.” Det går ju faktiskt inte att säga -På den här nivån börjar dessa fysiska lagarna gälla. Eftersom varje reaktion verkar kräva en motreaktion överallt i universum. När allt går hand i hand i en fysisk förklaringsmodell är just det själva kvittot på att man hittat en sann modell. Egentligen gör det inget att ha trashade kvatteorierna. För observationerna och det magiska med kvantfysiken finns faktiskt kvar. Det är bara forskarnas förklaringsmodell på dessa fenomen som bytts ut i mitt huvud.

…Och där står han med sina trianglar och fraktaler och jag ser vad han menar. Det hänger i hop. allt! Så vackert!

Otroligt givande. Han är långt ut på kanten till vad jag kan tro på ibland. Men jag såg hela föreläsningen och jag är glad att jag inte stängde av när han började prata utomjordingar. Vare sig man väljer att tro på honom  så är det information som förbluffade mig och fick mig att börja tänka i nya banor.

Länge leve folket som vågar vara längst ut på kanten!

Va 17 är förnuft egentligen?

Nu var det faktiskt länge sedan jag skrev ett inlägg… Här kommer min samling förklaringar

• Annat roligare eller viktigare saker att göra.
• Slöhet.
• Oinspirerad.
• Tv’n/skärmen tvärdog här om dagen.

Att jag för tillfället är oinspirerad är nog min stora anledning. Jag läser och lyssnar på andliga talare och skribenter. Jag jobbar i mitt andliga handlingsprogram och jag mediterar och ber som aldrig för. Men endå känns det lite som jag rycker på axlarna åt alla insikter och mirakel. De känns inte ner i hjärtat. Eller jo, till och från men jag behöver nått nytt mål tror jag. Det verkar vara viktigt för mig att ha ett mål. Något att jobba med. Det är faktiskt konstigt men jag har fullt upp. Jag har tom införskaffat en fin kamera som jag kan sysselsätta mig med. Men det känns lite menlöst endå.  Här har jag ett finfint liv framför mig. Men vad ska jag nu göra av det? Rädsla och några ansvarsbitar håller mig tillbaka från att bara packa väskan och utforska världen. Möjligen förnuft också. Men va 17 är förnuft egentligen om man ser förbi ansvarsbiten? Jag ser det mest som ett hinder. Väl förklädd rädsla.

Faktiskt kan det vara så enkelt… Att just nu är jag trött och hungrig och applicerar otaktsamt min aktuella känsla på mina senaste dagar.

Så då ska jag ta och sova lite. Nu på en gång faktiskt så välkomnar jag en ny dag utvilad i morgon. Det brukar ge mig goda chanser till en bra dag.

Vad har ni för mål som ni jobbar mot i era liv? Vad får er att hoppar ur sängen på morgonen?

boring av: yoshino_s @ deviantart.com

Don’t Panic, Life is just a ride.

På framsidan av boken med all viktig information om universum stod det med stora lugnande bokstäver ”Don’t Panic” Tänk vilket fantastiskt budskap! En av få saker som faktiskt passar in och kan användas av alla. För när jag matar min hjärna med information som är svårsmällt är det lätt för mig att balla ur. Jag blir rädd eftersom min världsbild rivs ner. Så bygger jag på med nya bitar. Men glipan när jag hänger fritt innan jag har beslutat mig för vad jag ska kalla sanning blir lätt obehaglig. Jag har verkligen full förståelse för människors motvilja till att omvärdera sin världsbild. Det är ju skitläskigt! Så orden ”Don’t Panic” är bra ord för mig att alltid ha med mig.

Bill Hicks brukade avsluta sina standup shower med  några fantastiska meningar som för mig bara växer och växer för varje gång jag hör dom. Precis som Liftarens guide till galaxen’s slagdänga ger mig också denna ett lugn som jag så väl behöver. ”Life is just a ride” Så jag behöver inte vara rädd. Det värsta som kan hända är att åkturen tar slut. Kanske blir det flera åk, kanske inte, kanske finns det fler karuseller eller kanske går jag o köper en mjukglass och bara kollar på när andra åker. Hur det än är behöver jag inte vara rädd för ett nytt kapitel i min bok. Inga fler räkningar. Bara det kan ju vara värt att dö för

Så igår slog jag ihop dessa två fantastiska citat och skapade mig ett lugnande livsmotto som får hela systemet att skälva i paltorna. ”Don’t Panic, Life is just a ride” För vem väljer att jobba över tre timmar istället för att umgås med sina barn när känslan av allvaret med karriären har försvunnit? Vem kommer injektera otestade vacciner i sig själv och sina barn när vi inte längre är rädda för livet? Att leva i kärlek istället för rädsla avväpnar systemet totalt. Vi blir fria för det är den enda hållhaken systemet har på oss. Våran rädsla.

Systemet ja… Jag tycker det blir knepigt.. För vad jag än tycker om systemet så lever jag i det. Så jag behöver se över mina ansvarsområden för att mitt nya livsmotto ska hålla tätt. För när jag ser på det här med ansvar på ett kosmiskt plan så har jag absolut inget ansvar som helst som måste uppehållas i denna värld. Jag har hel full rätt att skita i allt och även ta mitt liv. Men är det så att jag vill vara till nytta här, uppleva saker, njuta av händelser och finna glädje så måste jag ta en sjujädrans massa ansvar för att få systemets kuggar att klaffa.

Så att leva med vetskapen om att jag är helt totalt fri på det andliga planet gör att jag orkar ta allt ansvar här i mitt liv på jorden. Med en fot i varje värld står jag stadigt i mitt liv.

En fisk som funderar över vad vatten är.

Det blev några dagar i mörkret…

Tänk var känslorna av samhörighet och glädje är flyktiga. Två veckor verkar vara min limit då min själ blir svart. När jag jobbar sent, slafsar ihop mat. Lever i ensamhet, hoppar över alla mina andliga ritualer och bara lever för mitt egna ”bästa”. Jag hör och ser mig själv ta dåliga beslut och jag skiter i det. Självinsikt kommer aldrig få mig att leva sunt så länge jag saknar villigheten att faktiskt hitta nya vägar. Men var kommer villighet ifrån? Om svaret var helt lätt så skulle mitt liv antagligen vara väldigt enkelt att hantera.

Men det finns två motivatörer. De två grundkänslorna. Rädsla och kärlek. Antingen blir jag skrämd till förändring eller så värderar jag mig så högt att jag anser mig själv vara värd en förbättring. Men ibland känns det som det finns en tredje motivator. Det som får mig att vara artig mot en främling, att öppna en dörr eller bjuda på en leende. Det är ingen rädsla som driver mig, för personerna förväntar sig inget av mig i dessa fall. Inte är det kärlek som driver mig heller… Inte personlig ivf.. Det kanske är kärlek. Men en annorlunda. Känslan av att vi är viktiga tillsammans och det är lika viktigt att jag är snäll mot andra lika väl som mot mig själv. Enighet och ”oneness” uppkommer igen. Varför är det så påtagligt att gemenskap är så kraftfullt och viktigt på så många plan? Jag tror att känslan av vårat gemensamma medvetande är det som är hela fundamentet i andlighet. Att vi faktiskt på något plan är en. En kropp, individ eller medvetande.

När jag lär mig något nytt, När jag får nya perspektiv på saker och ting får jag en fantastisk känsla i hela mig. Varför? Varför signalerar min kropp att det är så bra att jag upptäcker världen? Kan det ha med våran evolution att göra? Att jag är satt här på jorden av vårat gemensamma medvetande för att samla information kollektivt men också själv om vad livet är och vilken väg vi bör ta i nästa generation. För visst måste det finnas nån förklaring till varför arter utvecklas och tom fysiskt byter form för att passa bättre in i sina miljöer? Jag har aldrig fått någon förklaring på nån biologilektion om återkopplingen till nästa generation när det gäller information om hur arten ska förändra sig. Här har jag hittat min mening med livet. Att samla information om vem jag är, och hur jag fungerar och vad vi ska ta för väg. Egentligen kan jag bara göra ett fel för all information är användbart. Jag tror att om jag lever i rädsla och aldrig ger mig chansen att prova och uppleva nya saker så återkommer jag med väldigt lite information.  All information jag skrapat ihop läggs till i våran gemensamma kunskapsbank. Våra gener.

Självklart kommer frågan upp.

-Men varför ska vi utveckla våran ras? Vad är meningen med att bli bättre och bättre? Den frågan kan jag alltid ställa efter varje ny ide om vad meningen med livet är. Så jag får väl dra en gräns här. Min mening med livet är att som en del av vårat gemensamma medvetande finna information och hjälpa oss andra att också finna bra och mycket information. Hjälpa mig och andra att uppleva livet till max. Kanske vill bara vårat gemensamma medvetande utforska sig själv. Att lista ut vem den är, var den kommer ifrån och var den är på väg… Precis som jag. Det ekar i universum.. Som fraktalen utan botten…

NÄ.. jag hade ju dragit en gräns. Livet är hur som helst så mycket mer än bara äta, jobba och sova. Jag är lyckligt lottad som finner tillfredställelse i livets enigma istället för att försöka köpa mig lycklig. Andlighet är mycket billigare än så. Helt gratis faktiskt.

fractal av: selester @ deviantart.com

Ett fotografi av grönsaken Romanesco broccoli.. Nä inget att förundras över här. Vi har koll på livet. Allt är självklart..

Fear is the ultimate weapon of mass destruction.

I morse vaknade jag av en mardröm.

Jag hade hand om en skolklass. Tror jag var lärare. Vi befann oss i en skola som hade säkert tio våningar och vi skulle ta hissen längst ner för att komma till sjuksystern. Hela klassen packades in i denna gigantiska hiss som hade glasfönster som man såg alla passerande våningar genom. Medans vi åker neråt hör alla skrik och tumult. Något stort, Ett rovdjur eller monster fullkomligt plöjer sig fram på dessa våningar vi passerar. Ytterkläder, barn, inredning fullkomligt fluger runt som i en mixer. Jag ser aldrig varelserna, bara spåren efter dom. Alla skrik och tanken på vad som kommer möta oss där nere när väl hissen stannar…. Min dotter hon går ju i trean. Det var ju en av dessa våningar vi nyss passerade.. AAAAAAAAAAAAA!!!!……….

Så vaknade jag.  Känslan av maktlöshet när jag insåg att min dotter var på en av dessa våningar var precis lika stark i drömmen som det är i mitt vakna liv. Det finns verkligen ingen värre känsla än att vara oförmögen till att skydda min dotter från all ondska i livet. Jag kan tänka mig att det inte bara är jag som försöker sträta i mot rädslan runt svininfluensan. Jag fattar verkligen att det är en mediabubbla och att vissa tjänar pengar på våran rädsla. Så jag försöker att inte bli påverkad. Men fighten mellan mig och min rädsla är ojämn. Jag får bara blocka inkommande slag medans rädslan siktar på pungspark. För det är där jag är mest lättskadad mot rädsla. När det kommer till min dotters välbefinnande ilar det i hela min kroppen så fort en misstanke om att hon kan fara illa poppar upp. Det känns verkligen som ett primitivt försvarsystem triggas. Så när väl medias ide om att svininfluensan är livsfarlig för alla är på plats i mig är jag deras slav. För jag väljer inte vilken information min hjärna ska lagra. hur mycket jag än försöker motstå fastnar det tillslut. Som Hitler sa en gång. ”Ljug tillräckligt länge till folket så kommer lögnen bli deras sanning.” Så när jag ser min dotter snorig och hostig kopplar min hjärna ihop dessa intryck med STOR fara och hjärnan ringer direkt upp primitivrådet utan att rösta om det verkligen är behövligt först och begär högsta beredskap. Primitivhjärnan vill ha en lösning NU och FORT. Vaccin! I detta fall när jag bara agerar på försvarsinstinkt kommer jag inte ifrågasätta varken vaccinet eller dess nödvändighet. Här är också MIN dotter viktigast och alla andra får flytta på sig. Och här har vi ett recept på masshysteri.

Därför har jag valt att i största möjliga mån avstå från nyheter och andra informationskanaler. Jag vinner aldrig något på att låta min primitivhjärna ta beslut i vårat väldigt avancerade samhälle där mitt förstånd är extremt väsentligt att ta med i alla mina beslut. När hon är på väg att ramla av gungan eller när hon går mot röd gubbe. Då och endast då är min reptilhjärna på sin plats.

Jag behöver träna på att en känsla faktiskt bara är en känsla. När jag känner något är inte det ett måste att följa den känslan. En enkel regel jag försöker köra med är att ta viktiga beslut när jag känner mig glad och harmonisk . Orädd. Då använder jag mitt förstånd. Ett välbalanserat förstånd utvecklar jag genom att inta information från sunda källor. Så att stänga av nyheterna, Sluta ta beslut när jag är i känslan och att leta alternativ information på egen hand har för mig blivit mitt vaccin mot dåliga och förhastade beslut. För är det inte det livet är i slutänden? Tusen och åter tusen beslut jag ska ta. Så det är dax att jag lär mig ta bra beslut!

Fear of the dark by: Morriperkele @ deviantart

The time is now!

Tordag… Hemma igen från jobbet. Snoret rinner och jag är trött…. väldigt trött.. Oftast brukar jag ha en känsla av att jag gör något fel men inte idag. Det är på riktigt och jag slet som ett djur på jobbet från måndag till onsdag med alla ordrar och att snyta mig och dricka vatten. Men i morse gav jag upp.  Så idag har jag målat igen. Det känns som det enda vettiga att göra när jag är sjuk. Det går riktigt bra också. Min kreativa inspiration fick en riktig skjuts igår tack vare min fantastiska vän Carro. Hon ringde mig tidigt igår morse och berättade att hon är lärling på en liten tatueringsstudio i stan och dom ska bygga om. När det är klart behöver dom hjälp med en eller flera väggmålningar. Jätte rädd vart jag först. ”Men inte kan väl jag.. Men tänk om…” Men jag sa att jag var intresserad och jag blev upphämtad på kvällen. Carro är helt fantastisk. Hon är lika sprudlande av glädje och ärlighet utåt som jag ofta kan känna att jag är lite mer i smyg, för mig själv. Det var så befriande att se på den framtida målningen som något kul att göra med en vän än att komma dit, vara osäker och låtsas vara proffs som ska ha massa pengar. För jag är inget proffs. Det är inte mitt yrke. Jag är Magnus. Killen som gillar att måla saker på väggar med sin färgpistol.

Tänk att hon gör det hon alltid drömt om att göra. Det är så fantastiskt! Så jag blev helt smittat med skaparglädje efter besöket på studion. Så när jag kom hem tog jag av mig skorna och startade kompressorn… Mina tankar blir klara, fokuserade på en enda sak. väggen framför mig.  Inget annat existerar. när jag är där, i den känslan så står jag mitt i nuet. Inget från mitt förflutna som jag grubblar över, inget som jag borde gjort bättre eller inte gjort. Att planera eller fundera över min framtid är inte heller intressant när jag står där med taperemsor under strumporna och färgdamm i halva lägenheten.

Är det inte så egentligen att vi aldrig kommer till framtiden? Vi lever alltid fysiskt i nuet vad vi än tycker om det. Framtiden är som bollen vi små joggandes försöker få grepp om men alltid sparkar framför oss. Så det är bara i nuet jag kan leva och när hela mitt fokus är på nuet så känns allt naturligt och lätt. precis som det ska vara. Eckhart Tolle beskriver kraften av nuet på ett fantastiskt sätt i en inspening jag hittatde på nätet som heter ”The power of now”. Genom att acceptera nuet blir jag fri från otroligt mycket bekymmer och negativa känslor. Jag har provat att med en myndig röst i mitt huvud säga ”jaha.” ”se där” ”oj det var överraskande” när saker och ting händer i mitt liv som inte följde mina planer. Även när jag får erbjudanden om utmaningar eller chansen att prova något nytt så försöker jag säga ja till det mesta. Acceptera det liv jag får till mig i nuet helt enkelt. Tacksamheten som genereras är utan dess like. För livet verkar bara vara farligt, jobbigt och läskigt i framtiden och i mitt förflutna. Väl i nuet står jag endå i känslan. jag behöver inte vara rädd för att ta steget in i känslan eftersom steget är redan taget.  NU! NU! NU!..  Hann du med? 

Ta det lugnt. Nuet är inte tidsorienterat om du frågar mig. Nuet är konstant men ändrar form hela tiden.

Time av: koleman @ deviantart

Babylonsjukan

Mina ögon öppnas sakta och i otakt. Allt är suddigt och min hörsel är förvrängd. Jag hör röster väldigt dovt lång bort. Jag kvicknar till och ser två män som hänger över mig. Båda har långt skägg och dreadlocks. jag kan inte röra en led eller säga ett ord…. Det enda jag kan göra är att se på. – Han är ordentligt sjuk.  säger den ena medans han lyser mig i ögat med en ficklampa. -Solklar överdos av tillsatser och socker… Babylonsjukan…  Menar den andra.  ”vad händer? vad gör jag här? vem är jag?”  -Magnus! Se på mig! Du har precis vaknat, Det kommer vara jobbigt att se all sanning du kommer få bevittna nu. Men du har inget val. Jag lyckas pressa ur mig den frågan som verkar vara viktigast just då…..

-Är jag död?

-Långt där ifrån… Du har precis tagit dina första andetag..

Sätter mig upp kallsvettig i sängen med ett ryck. Bara en dröm… puh..  Eller?

Ja vad är det som föregår i våran värld egentligen? Lag på lag om att vi ska registreras och bokföras. Allt vi säger på telefon, och internet är inget mellan bara dig och mig längre. Gränser mellan länder suddas ut och union på union bildas. Maten vi äter innehåller mer kemikalier än mat. Media skrämmer oss till att bli passiva och underhållningsbranschen ser till att vi inte längre tänker. Vi bombarderas med budskap om att rikast är lyckligast, snyggast är värdefullast. Du är inget utan dina nya jeans för 1399kr! Hjälp jag är rädd för sjukdomar! vaccinera mig! Vet du något om vaccinet? nä men jag är  rädd! vaccinera mig! Staten bär min tunga börda! hjälp mig att sluta tänka! Det gör för ont… Låt mig få dö framför en 50 tums plattskärm med ostbågar i munnen, folköl i magen och ett leende på läpparna. Vad ska vi med sanning till när det finns underhållning?

Vi står vid ett vägskäl där vi behöver inte bara övervinna mäktiga män med ekonomiska intressen i våran undergång. Utan vi behöver övervinna oss själva. Att inte bli skrämda till tystnad. Jag tänker inte berätta om vad jag tror och vad jag har läst och sett. För jag behövde hitta min sanning själv. Men det finns information där ute som vid första anblick inte verkar vara mer än just konspirationsteorier. Men våga ifrågasätta det som tidningarna skriver och sök egen information. Mitt startskott kom genom filmen zeitgeist. Sedan rasade en lavin av information över mig. Förnekelse…Rädsla… Beslut om förändring. Jag har påbörjat en ny livsstil och det går i linje med vad jag ansåg förut vara rätt.Skillnaden är att jag förstår att det är på allvar och att jag behöver agera nu.

http://www.thezeitgeistmovement.se/